Mia Aitokari

Aito suomalainen och samma på svenska.

Jag är en femtioplussare ursprungligen från Birkaland, där jag fick gå i minoritetsskolan SST i Tammerfors från lekskolan till gymnasiet. Numera känner jag mig som Isnäsbo, efter snart 20 år i bygden. Här har vår fempersonersfamilj fått växa, bo och trivas. Nu är det här min hembygd och mina barns rötter är här. Jag är landsbygdsutvecklare till yrket och för tillfället är jag sysselsatt med ett turismprojekt och under höstsäsongerna av vårt musteri och vår äppelodling samt med förtroendeuppdrag bl.a. i församlingssammanhang och byaverksamhet. Min man slutför sina mariningenjörsstudier och barnen går i skola och studerar i Isnäs, Borgå och Kotka.

En liten kommun kan inte bidra med likadan service som stora städer. Jag tror att de flesta som bor här på landsbygden har stor förståelse för detta. Det som vi kan bidra med är en identitetsskapande och identitetsbevarande omgivning där mänskor har möjlighet att delta för att förbättra sin egen livsmiljö. Sådant ser vi mycket av i Lovisa som har blivit ett positivt exempel på medborgaraktivism och ett säte för skapande förmågor. Det vill jag jobba för även i fortsättningen.

Jag vill gärna se Lovisa i framtiden som en levande landsbygdsort där varje stadsdel har fått bibehålla sina särdrag och där ingen grupp är bortglömd eller åsidosatt, ingen nämnd, ingen glömd. Jag tror att vi som en gemenskap har stora möjligheter att fortsättningsvis jobba för en tvåspråkig naturskön kuststad med fantastiska möjligheter både för företagande och för rekreation och kultur. Som obunden vill jag också påpeka att jag alltid har känt mig som en medborgaraktivist mera än en politiker. För mig är det viktigt att även i fortsättningen hålla dörrarna öppna för kreativa lösningar, även inom politiken.

 

Minut tunnetaan monista erilaisista yhteyksistä, kirkon urkuparvelta tai vanhusten lauluhetkistä, nuijanheiluttajana kokouksissa tai puhujana yleisötilaisuuksissa. Kirjoituksiani on julkaistu sekä paikallislehdissä että kansainvälisissä maaseutupolitiikan julkaisuissa ja joskus huomaan, että kohtaamani henkilö tuntee minut, vaikken minä tunne häntä.
Kaksikielisyys on kulkenut perheessäni kauan ja kulkee edelleen. Kieli on vain kommunikaation väline, ei taistelutanner tai pakko. Kieli on avain, ei lukko. Elävin kaksikielinen tuntemani yhteisö on juuri tämä missä elän. Monivuotisen yhteistyön tulos näkyy Isnäsin kouluissa lasten aitona kiinnostuksena toisen kieliryhmän elämään ja ilmaisuun. Olen vilpittömän iloinen ja hieman ylpeäkin siitä työstä mitä me loviisalaiset olemme tehneet kyläkoulujemme puolesta. Se on meille vetovoimatekijä, jos sitä osaamme aktiivisesti hyödyntää.

Loviisaa voisi markkinoida huomattavasti aktiivisemmin muualta muuttaville. Upea saaristoluonto, hyvät edellytykset erilaiselle yrittämiselle, monipuolinen palvelukenttä maaseutukaupungin kokoon suhteutettuna, kulttuurimyönteinen ilmapiiri ja tuulahdus kansainvälisyydestä tekevät Loviisasta sen paikan ja yhteisön, jonka eteen haluan nähdä vaivaa sekä kansalaisaktiivina että sitoutumattomana poliitikkona.